enlyckligtid.blogg.se

Nu ni ska jag vara helt ärlig. Mot er och mot mig själv. Något jag är så stolt, nöjd och tillfreds med i mitt liv är att jag lever med total obefintlig ångest. Det senaste året har jag verkligen kommit underfund med det, att jag har verkligen ingen ångest alls i mitt liv.

 

Jag känner aldrig ångest när jag vaknar, aldrig när jag ska sova, aldrig när jag äter mat, aldrig när jag fikar, aldrig när jag tränar, aldrig när jag INTE tränar, aldrig när jag står på vågen, aldrig när jag får göra en omtenta, aldrig när jag klär på mig kläder, aldrig när jag har moffat i mig godsaker så magen står åt alla hörn och kanter, ALDRIG. På riktigt - aldrig tillåter jag mig själv ha en ångestladdad tanke i mitt huvud. Jag minns inte hur det är att känna ångest och när jag hör andra som har problem med dem så lider jag verkligen med dem. För fyfan för att ha ett liv där ångesten äter upp en inifrån, vad mycket energi, tankeverksamhet och glädje den äter upp. För när ångesten försvinner så ger den så mycket plats åt annat, mer viktigt, i ens liv.

 

Jag har väldigt lätt att pendla upp och ner i vikt, på ett år kan jag pendla upp och ner tio kilo utan problem. Jag kan äta såå mycket skit, som jag egentligen vet inte är bra för kroppen, men jag får verkligen ingen ångest över det. Inte heller när jag känner att kläderna sitter tajt. Inte heller när jag ser att vågen visar plus heller. Jag vet inte hur jag ska försöka förklara det, men jag går liksom på känsla. Jag vet att det inte är bra att äta de enorma mängder sötsaker jag kan göra ibland, men jag vill det och då gör jag det. Jag vet vad konsekvenserna blir av det och jag vill ändå göra det. Jag är vuxen och tar mina egna beslut. Sen känner jag att jag vill sluta äta skit ett tag, för att jag mår bättre just då av det, så då kör jag bara. Eftersom jag är kolhydratskänslig så vet jag att jag tappar ganska mycket vikt fort när jag slutar med dem, och kläderna sitter lösare igen. Och då visar vågen minus och det är fine med det. Jag gör ingen stor grej av det. Och inte heller om det visar plus en gång till. Jag har en sån acceptans till min kropp och tycker inte att den förtjänar att känna ångest.

 

Just kroppsrelaterad ångest är så jävla banal. Förstå vad mycket ångest som pumpas på oss från samhället. Från sociala medier. Från släkt. Från vänner. Från över-fucking-allt. Förstå vad mycket tid och energi som läggs på kroppar, på din kropp och på andras kroppar. Det är helt sjukt. Förstå om man skulle ha samma hysteri till tandborstning. Eller till gräsmatteskötsel. "Hur många gånger i veckan klipper du din gräsmatta? Vilket gödsel använder du? Hur ofta vattnar du gräsmattan? Vad händer om jag klipper den varje dag? Vad händer om jag klipper två gånger om dagen? Ska man klippa med 16 mm eller höjer du gräsklipparbladen? Använder du mossrivare? Skuggar du din gräsmatta med presenningar? Låter du katten skita på gräsmattan? Får dina barn springa på er gräsmatta??!". Det gör man ju bara inte, det är helt jävla sjukt. Lika sjukt är det att fokusera så mycket på kroppen. Gör dig själv och din kropp en tjänst och VAR SNÄLL MOT DIG SJÄLV.

 

Hur skulle jag ha tid till att få lära mig nya saker i skolan, ha tid för att vara mamma till mina två barn, varav ett barn som är högenergisk, fixa och dona hemma, drömma och fantisera om framtiden, göra bra val till vår familj, älska och vara nära Jonas, och framför allt att älska mig själv - om ångesten tog plats i mitt huvud?

 

Gör dig själv en tjänst och vräk ångesten ut ur din kropp, den ger dig inget annat än elände.