Löparglädje
Jag började springa när Edvin var ca 1 år. Jag hade varit ute på promenad med Edvin i vagnen och mötte på flera löpare som såg så himla nöjda ut, det såg så himla härligt ut. Jag själv hade aldrig någonsin lyckats jogga tidigare, utan hade fått stanna efter 500 meter och frusta av ansträngdhet. Jag var nog den mest otränade personen i klassen under mellan- och högstadiet, ja gymnasiet också för den delen.
Men efter den promenaden då jag blev så himla inspirerad av mötande löpare så gav jag mig sjutton på att också lära mig. Jag och Jonas tog oss till Odlarskogen där det finns två joggingspår. Ett på 800m och ett på 2,5 km. Första gången sprang jag bara det lilla varvet i väldigt lugnt tempo där jag försökte att inte stanna.
När det väl gick så testade vi nästa gång vi åkte till skogen att ta två varv. Någon gång efteråt så testade vi det längre varvet, men fick stanna längs vägen. Då var utmaningen att försöka springa det längre varvet utan att stanna. En omgång när vi var ute i spåret så lyckades en orm slingra sig vid våra fötter och skrämma livet ur mig, så jag pumpades av adrenalin genom rädslan och på så sätt fick fart att hålla igång hela varvet. Jag minns fortfarande min första runda i Odlarskogen när jag lyckades springa 2,5 km utan att stanna, vilken glädje! Jag var så nöjd med mig själv, tänk att även jag kunde jogga! Vi fortsatte att traggla samma runda i skogen, 2,5km utan att stanna och tillslut fick vi försöka utmana oss genom att öka på med det lilla varvet efter vi sprungit det stora varvet. Sådär fortsatte vi på, i lugnt tempo att öka på våra distanser. Det gick bättre för varje vecka och efter några månader lyckades jag jogga min första mil!
Sedan dess har jag haft löpningen med mig som både träning och mental utmaning och avslappning. Jag är ingen snabb sprinter, utan ger mig ut för att låta hela kroppen få röra på sig och huvudet får jobba. Ibland är det en kamp mot viljan när man är ute och bara vill ge upp efter hundra meter, men glädjen när man tagit sig runt trots det är oslagbar. Eller när man utmanar sig själv att pressa lite lite till är ju så kul! Men en vanlig runda tillsammans med sin vän när solen skiner på en ute på grusvägarna - ja det är inte mycket som kan slå det.
Att se att man orkar lite mer är ju himla roligt, jag älskar att följa min egen statistik på mina rundor. Det är intressant att se hur dagsformen kan göra sån skillnad på hur resultatet på distans och tempo blir. Som exempel, min och Karros landsvägsrunda här på ca 7 km hade vi i höstas prat-tempo på 6:16, men nu på våren har prattempot på rundan landat på 5:56. Framme i maj är jag anmäld till stans kvartsmara och jag hoppas verkligen att Eskilstuna bjuder på sol så man kan njuta ordentligt av milen runt ån!